• Hälsosnack,  Härlig mat för kropp & själ

    Gårdagens!

    Det vart inte så fisigt igår med käket, faktiskt. Höll bra balans. Såg till att äta grönisar till måltiderna också, och drack 2 liter vatten. Jag åt 2 mindre bra mellisar, men som någon sa i en podd jag lyssnade på imorse så kan det ta 6-12 månader av att äta regelbundna, bra och rejäla måltider innan kroppen och hjärnan förstår att ”vi är inte i bantningssvält nu så slappna av!” och hetsätandet och fixeringen vid mat avtar. Så jag MÅSTE bara ha tålamod med mig själv.

    Idag började jag med mackor och åt mackor till mellis nu när jag vaknade efter en tupplur, inte direkt optimalt. Min första reflex var att skita i lunchen då eftersom jag nu ”ätit så kaloririkt” men jag tog fatt i mig själv och påminde mig om att det är just det där jag måste motarbeta, som är så farligt. Så nog ska det bli lunch! Vet inte vad ännu, dock..

    Så ja. Jag kommer inte dela med mig av ”min dagliga meny” här varenda dag, jag bara kände för att posta detta för jag kände mig lite stolt. Första dagen på länge då jag inte levde på ostmackor med 2 kilo margarin på och kakor hela dagen! 🙂

  • Hälsosnack

    Att ta tag i hälsan helt ensam

    Funderar och planerar. Jag försöker komma på tydliga regler för mig själv, mål och matidéer. Jag vill få det så tydligt som möjligt vad som gäller så jag slipper kämpa med att välja och vela varje dag. Och ja, jag tog alldeles för mycket kaviar..!

    Hello! Här kommer jag igen med min positivitet. 😉 Skämt åsido. Ibland känns det lite som om man kämpar i motvind (eller rättare sagt i en orkan) när det gäller det här med vikten och hälsan. Det är inte särskilt enkelt för en med kronisk fetma, matmissbruk och allmänt sketet psykiskt mående att ta tag i sig själv när man står ensam. Huset är fullt upp till skorstenen typ med kakor och skit. Samtidigt så får man blickar ibland när jag också äter ett par bitar av den där kakan. Eftersom jag ska ju egentligen inte äta sånt, säger både diabetessköterskan, min hälsa, min kropp och vanligt hederligt vett. Så jag skäms. Men varför får jag inte stöd då, kan man undra? Varför måste allt sånt skräp och låtsasmat finnas här hemma i skåpen? Om det nu är så viktigt att jag tänker på min hälsa så vore det kanske inte så dumt att stötta mig också. Nu dricker ju inte jag alkohol, men om jag hade haft en partner som hade svårt att hantera spriten, så hade jag inte ens haft alkoholfri päronläsk hemma (påminner ju lätt om cider!), för det vore rätt svinigt av mig, faktiskt. Om jag nu var tvungen att supa så hade jag kunnat göra det någon annanstans. Respekt, liksom. Hänsyn.

    Jag vet inte, jag. Samtidigt känner jag att jag inte kan kräva av andra att de ändrar på sin kost för min skull, de här problemen är ju mina.. Men jag hade ändrat mig om det var min partner som hade det kämpigt med maten. Jag hade gått all in och joinat honom på hans viktresa, till och med. Lagat rätt mat, fixat hälsosamma matlådor, försökt att göra det roligt och fint. Absolut inte handlat hem sådant som han inte kan kontrollera sig kring. Because, respekt. Och det är väl roligare att göra saker tillsammans, tänker jag.

    Nu ska jag sluta gnälla. 🙂 I slutändan så står man där själv med sina problem, så är det tyvärr. Det är bara jag som kan ändra på mig själv, och jag får väl acceptera motvinden, helt enkelt. Lära mig att jobba runt den.

  • Vardag

    Från 30 grader till syndaflod

    Regnar du också bort? Alltså vad hände med vår sommar? Men det är väl det här som är typisk svensk sommar, kanske. Jag är tacksam för de varma dagarna vi fick men det här ösregnet och kalla nätterna känns inte speciellt ”juli”, liksom. Plus då det lilla faktum att det regnar in i vårt hus. Lite fisigt, faktiskt. Vi skulle hittat på något att göra idag men eftersom vi är fattiga den här månaden så var enda alternativet att åka ut till något naturreservat och det skiter sig ju med det här vädret, dessvärre.

    Nåväl. Nu ska jag dricka sjuhundraelfte hinken med kaffe för idag. Resten av huset sover/tittar på Netflix så jag sitter här med min tristess. Aja. Vad är väl en bal på slottet.. Eller nåt.

  • Personligt

    Hur mår du i pandemitider?

    Gizmo håller koll så viruset håller sig borta!

    Ja som sagt, hur har du det? Pressar du på som vanligt med jobb och vardag eller håller du dig hemma fortfarande? Jag tycker att vi nog har blivit lite slappa sista tiden, det är ju inte över ännu. Trots det förstår jag att det är asjobbigt att sitta hemma och glo. Om man ens kan göra det, vill säga. De flesta vanliga människor måste jobba och leva vidare ändå, för det är som bekant inte gratis att leva och bo.

    Själv har jag mest suttit hemma under hela pandemin. Jag pluggar ju på distans så det underlättar, liksom. Jag har inte jobbat nu i sommar heller, för jag vågar inte om jag ska vara helt ärlig. Jag är i en riskgrupp och har familj som är i flera riskgrupper så det känns som om jag inte vill vara på förskolan just nu. Man hör dessutom skräckhistorier om päron som inte respekterar personalens regler och såklart att det är betydligt mindre jobb för vikarier för man vill av förklarliga skäl inte ta in en massa olika personal hela tiden. Jag har rätt så kort sommarlov dessutom så jag behövde inte vara utan studiebidrag så värst länge, tack och lov. Samtidigt vet jag att jag har det lyxigt som kan välja detta. De allra flesta har inte den valfriheten, som till exempel min man eller var och varannan bekant jag har som är ensamstående och så vidare. De måste ju chansa. Beundrar er som pushar vidare därute i samhället trots riskerna!

    Så jag sitter bara och väntar på att skolan ska börja igen den 27:e juli så jag kan återgå till mitt normala, så att säga. Jag känner mig bättre än jag gjorde i mars i alla fall, en hel del som ordnat sig och fallit på plats. Rent mentalt är jag ändå trött på det här med pandemin, precis som resten av mänskligheten är, trött på oron och på att ingenting funkar. Vi bokade ju en tunisienresa till döttrarna till den 5:e augusti och vi har ingen aning om ifall den blir av. Och om den blir det, tänk om våg nummer 2 kommer och de stänger gränserna medan barnen är där? Som det är nu kräver tunisiska myndigheterna att man testar sig inom tre dagar före avresa och har med sig ett friskhetsintyg att visa på flygplatsen. Problemen med det är ju att man kan inte testa sig här om man inte är sjuk och dessutom, hur vet man att de ens godkänner intyget och inte låser in dem i karantän tills det är dags för hemresa? Alltså nej tack. Jag vet hur tunisiska tullen är. De gör vad 17 de vill.

    Nåväl. Det här var kanske inte det mest positiva av inlägg, men så kan det gå. Jag behövde skriva av mig lite. Hoppas på bättre tider för oss alla och att vi kan slippa oroa oss snart.

    Vad tycks förresten om min ”nyagamla” blogg? Jag trivs med den! Känner att den är JAG. Håller på att utveckla kategorierna lite men annars så är den rätt så städad nu. En header (om än inte av bästa kvalité men ändå) och profilbild som passar mig + absolut ingenting om samarbeten och skit. Känns MYCKET bättre och har redan gjort mirakel för blogglusten. Nu är bloggen MIN igen! 🙂